Jag förstår Linnea så väl, i gårdagens reportage i uppdrag granskning. Inte för att jag varit med om en våldtäkt utan för att när jag växte upp och den vanvård och misshandel mamma utsatte mig för äntligen kom till socialens kännedom var det ingen som trodde mig. Jag litade inte på någon varken kompisar eller vuxna. Alla var offer för mammas manipulation, hela samhället gick under hennes pipa och Alla svek mig. Att bli sviken på det sättet, sätter djupa spår i en och tar lång tid att komma ifrån och bearbeta.
Dessutom att varken skola, ungdomsgård eller för all del kyrka tog ställning för offret utan hyllade gärningsmannen. De sa sig vara neutrala men egentligen tog de en ”tyst” ställning. Samma för mig. Det var ingen som gjorde något fast mamma var ju så trevlig, gick ständigt i kyrkan och deltog i deras aktiviteter, så varför skulle hon göra något sådant. Lärare och vuxna i min omgivning anade men ingen gjorde något. Det vuxensveket är svårt att acceptera. Barn är väl okey för de vet inte bättre, men vuxna.
Mamma har hellre aldrig blivit dömd men allt uppdagades då pappa dog, många år efter att jag ”flytt” hemmet. Därför vet jag hur Linneas inre sår känns även om jag har bearbetat många av dem nu så känns dom. Och jag vet hur illa jag mådde av att återvända hem. Det finns de gånger jag även gör det idag.
Människor är viktigare än siffror 