RSS

Månadsarkiv: september 2014

”Djävulsdansen” på lite annat sätt

Med all respekt för kvinnor, barn ja även män som lever som medberoende till alkohol och narkotika missbrukande personer. Svekfullhet, bristande tillit, lögner, oberäknelighet, jag kan med mitt fulla hjärta förstå hur erat liv ser ut, med alla känslor i världen. Att hela tiden anpassa sig, att känna skuld, vara förälder till ens egna förälder sätter spår i livet. Den insikten får det att göra ont.

MEN, det är inte bara anhöriga till alkohol, narkotika och tablettmissbrukande som tv-programmet ”Djävulsdansen” vänder sig till. Alla vi som har haft anhöriga, förälder som varit psykiskt sjuka men som inte alltid känner sjukdomsinsikt känner också till känslorna, reaktionerna, rädslan, skräcken. Vi är många.

Jag är uppväxt med en psykiskt sjuk mamma. Med åren som jag ser det idag blev det bara värre. Men mamma själv insåg aldrig sitt behov av hjälp, ännu mindre familjens behov- Pappa och jag levde många år med en dominant, auktoritär psykopat, en manodepressiv människa som ena stunden blev manisk, den andra i en djup depression som innebar ständiga självmordtankar, man visste aldrig vilket tillstånd hon befann sig i när man kom från skolan, mitt i natten. Hon var hård och känslokall och utsatte mig som funktionshindrad dagligen för barnmisshandel, både fysisk och psykisk. Jag var rädd, livrädd. Pappa och jag var fullkomligt livegna och putsade ständigt på fasaden.

Mamma drack inte, Hon tog inga droger eller använde medeciner som hon blev beroende av. Ändå känner jag så väl igen känslorna, reaktionerna i det medberoendes berättelse. Vilken kategori tillhör vi, vi som också ä sargade själar.

Annonser
 

Svaghet belönas

Vilka egenskaper anses idag vara dödssynd, ett destruktivt beteende i relation till andra? Stefan Einhorn har i sin senaste bok ”De nya dödssynderna-våra mörkaste sidor och hur vi kan hantera dem” kartlagt våra sämsta egenskaper i relation till andra och hur vi kan göra gott.

Den enda dödssynd som överlevt från de gamla klassiska 7 dödssynderna som ursprungligen kom från katolska kyrkan och nedtecknades någon gång för 1500 år sedan är girighet, det som är mer vanligt idag än för så länge sedan. De andra gamla dödssynderna är avund, vrede, lättja, frosseri, vällust, högmod.

Men vilka är då de nya dödssynderna, utifrån dagens samhälle? De som flest av oss avskyr. Genom en rad djupdykningar, samtal, enkäter med mera har Einhorn kommit fram till detta resultat, vilket inte alls förbryllar.

En av de nya dödssynderna. Avskyvärda, destruktiva egenskaper är girighet som vad jag tycker speglar alltmer av mångas liv. Det gör också de övriga, falskhet. hat, hänsynslöshet, översitteri, trångsynthet, främlingsfientlighet.

Vad anser du är avskyvärda egenskaper hos medmänniskor?.

Alla är vi olika och ska respekteras utifrån det, anser jag. Det ligger alltid något bakom för att man ska utveckla någon av egenskaperna liksom det ligger alltid något bakom ett missbruk.

Enligt Einhorn är det först när vi blir medvetna om våra mörka sidor som vi kan börja förändra våra liv, förändra vårt sätt att se på medmänniskor och därigenom göra gott.

Men är det allt, tänker jag. Krävs det inte en samhällsförändring, ändra styrmedel där inte alltid pengar har en avgörande betydelse. Jag skulle hellre vilja ha ett samhälle där den svage belönas för sin kamp.

 

Politiken är inte en plats att förändra samhället, snarare en plats att utöva makt över andra

Oavsett om man är liten eller stor, barn eller vuxen så är mobbning, utfrysning det värsta du kan vara med om. Jag har fått erfara bådadera. Jag vet! Jag tror att den som blivit mobbad som barn lättare har förmågan eller kanske bär med sig en slags offerkofta även som vuxen. kanske är det så att den som mobbar som barn, gärna är den som utfryser som vuxen.

Det är sådant jag först nu som vuxen har fått uppleva. Hur gärna man än vill prata om mobbning och hur förfärligt det är, vilka konsekvenser det får, så kan man nog aldrig riktigt förstå förrän man själv riktigt har fått erfara.

Syns det på mig att jag är känsligare person, gärna ta åt mig och därför ett lätt mobbningsoffer? Har man ett annat kroppsspråk som signalerar just detta? Om man nu ger sken av att vara hårdnackad är man då per automatik en människa som är svår att sätta sig på? Jag är inte så säker på det.

Det som hände mig söndagen den 21 september, utfrysningen på S-föreningens normneringsmöte då jag inte längre fick föreningens fortsatta förtroende för ännu en mandatperiod som nämndeman p.g.a av en artikel som jag publicerade i Corren fredagen innan med Överskrifen ”Stäng inte ute SD” har tagit hårdare på mig än jag från början trodde. Jag har sedan jag var liten haft problem med magkatarr. Vid riktigt pressade situationer blir det påtagligt värre än då allt är frid och fröjd. Det var längesedan nu jag kände den där malande, djupt grävande värken mitt i magen nedanför mellangärdet som sprider sig utåt sidorna. Men nu har den slagit till, dag som natt. ju mer jag tänker desto värre blir det. Det går liksom inte att slå bort tankarna. Jag som även har en bakgrund som offer som barnmisshandlad och enormt mobbad i skolan kommer tankarna tillbaka på skuld. Hur trött jag än är på kvällarna somnar jag men vaknar efter bara någon timme, klarvaken och då är tankarna där igen-

Ska jag lägga mig ner och låta människor köra över mig? Kanske är det så här det ska vara. Eller ska jag lämna alt och gå vidare?

Hånflinen jag upplevde, de som fanns i några av de medlemmarna som fanns på mötet. Deras ansikten lyste av förakt, glädjen av att krossa en annan medmänniska. De hånflinen kan jag inte släppa. De andra satt fegt tysta. kanske rädda för vad som komma skall.  Kanske är de mer hårdsmälta eftersom det rör sig om en förening som predikar om att där är det högt i tak, där allas lika värde ska råda och allas åsikter respekteras. De är för mig tomma ord, tyvärr.

För mig handlar det också om demokrati eller brist på demokrati där det ska råda. Att ha munkavle på sina medlemmar om någon har en avvikande åsikt, så tystas de ner har vi fått erfara finns på våra arbetsplatser. Men det finns även i våra politiska partier, på gräsrotsnivå.

Det är inte lätt att förändra vårt samhälle då man har majoriteten emot sig eller ännu värre bara några få som tro sig har rätt nog att slå ner andra, maktlystna individer som inte alls är ute för att förändra, snarare för att få makt över människor.

Min förståelse för högre politiker i regering och riksdag har ökat. Inom politiken måste man vara hård för att orka med och inte helt gå under för andras maktutövande.

 

 

En ”demokratisk” folkrörelse?

Med min borgerliga bakgrund, föräldrar och delar av släkten som bönder borde mitt politiska engagemang vara annorlunda. Men resten av min släkt var socialdemokrater och när jag själv blev vuxen var det självklart det enda partiet som var värt att rösta på. 2006 blev jag medlem i partiet och jag har alltid trivts. Men inte nu länge.

”Stäng inte ute SD!

Det finns intergrationsproblem i vårt samhälle och de måste vi diskutera utan att det ska härledas till rasism. Nej, det är inga rasister utan oroliga, missnöjda medborgare som känner sig överkörda, ingen lyssnar på dem som röstat på SD i valet. Missnöjdheten har ökat drastiskt i vårt Sverige. Det är därför SD nått sådana framgångar överallt i landet, inte alls lustigt för oss som lever i verkligheten. Det är glädjande att vi bytt regering och jag tror på Stefan Löfven och hans kompetenser. Känslan av skadeglädje infann sig då Reinfeldt avgick. Men jag är skeptisk till att Löfven och gänget inte tänker samarbeta med SD, utesluta dem. Oavsett åsikter är de demokratiskt invalda och då ska deras åsikter respekteras. Annars nonchaleras medborgare och vid nästa val kan SD bli ännu större ”.

Ja så löd den, min insändare den 19/9 i tidningen Corren som retade upp många inom Socialidemokraterna i Linköping. För mig personligen har den lett till en mardrömsvecka som är svår att beskriva.

Söndagen därpå den 21/9 hade vi inom den lokala S-föreningen nomineringsmöte. Jag som nu suttit två år som nämndeman och verkligen trivs med uppdraget gick dit. Stämningen var dämpad då vi satte oss ner. Men jag förstod ännu ingenting. När vi kom till punkten att välja nämndemän till tingsrätten vände sig några av de andra emot mig och jag fick reda på att jag inte längre fick fortsatt förtroende av föreningen. Nähä sa jag, varför? De hänvisade då till insändaren fredagen innan.

Hånflinen flög genom luften i rummet. Jag kände en stor besvikelse, tårarna var nära att forsa fram när jag mållös bröt upp från mötet. Jag och min man åkte därifrån. Besvikelsen, sveket tilltog vartefter dagarna gick. De flests andra stöttade mig. Men det var jag själv som snabbt riktade besvikelsen in mot mig själv och tilltog snabbt.

För mig har Socialdemokraterna alltid varit en folkrörelse där det är högt i tak, där allas lika värde är gemensam men därutöver måste det finnas avvikande åsikter. Men den folkrörelse kan vi glömma. Den finns inte mer. Där har man istället munkavle på sina medlemmar och den som inte lyder tystas ner. Den erfarenheten har jag lärt mig och den gör ont att bära. Vart har demokratin tagit vägen?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2014/09/25 i samhället idag, Uncategorized

 

Medborgarexamen?

En advokat med kontroversiella åsikter och hårda nypor, ett målsägandebiträde som jag beundrar mycket både för sin kunnighet men framför allt för sitt engagemang är Elisabeth Massi Fritz. Hennes stora hjärta för utsatta kvinnor är hedersvärt. Det handlar om våldsutsatta kvinnor, kvinnor som varit offer för hedersrelaterat våld, misshandel, mord, våldtäkt. Massi Fritz bär själv med sig hederskulturen. Men hon tryckte på att hon aldrig varit utsatt för hedersrelaterat våld. Men faijten har funnits med sina föräldrar och med sitt Syrianska ursprung för att få leva sitt liv och komma dit hon är idag, en framgångsrik kvinna med egen advokatbyrå.

Igår gästade Elisabeth Massi Fritz programmet ”Min sanning”. SVT2. Tårarna rann när man hörde hennes berättelse om vilket helvete dessa kvinnor och flickor befinner sig i. Elisabeth vet och kan sätta sig in i deras situation, hur dödshoten präglar deras liv sådant vi här i Sverige främst myndigheter står främmad inför. Tänk om vi ändå direkt kunde ta den utsatta kvinnan på största allvar. Då skulle intte morden begås.

Elisabeth Massi Fritz vill införa en prövotid inför medborgarskap men också mrdborgarexamen. Språket ska man givetvis lära sig, men betonar också. ”Begår man som nyanländ grova brott ska man inte få vara kvar i Sverige. Myndigheter ska kunna dra in medborgarskapet då förtroendet är brutit. Kommer vi till andra länder måste vi anpassa oss, kanske ta på dig en slöja för att smälta in. Varför ska det vara annorlunda här? Varför ska dessa kvinnor, brottsoffren flytta gång på gång när männen kommer ut ifrån fängelset? Det är inte mänskligt”, anser Massi Fritz. Kanske något att tänka på.

 

Änglar visst finns dom!

Änglar visst finns dom!

HAN kom med glädje till oss, fick oss att le och skratta igen. HAN fick oss att älska inte bara varandra utan i synnerhet honom själv. HAN införde återigen kärlek i vårt hem, älskade Nalle. Vad vore vi och livet utan dig?

Exakt en vecka efter vår andra katt Nisses bortgång kom denna goa, med tiden lekfyllda, söta och helt bedårande kisse till oss. Hans historia och vår sorg möttes i en saga som är värd att berättas.

2009 öppnade ett kattpensionat i Torsås sina portar. Den ort i Småland där jag växte upp. I december 2010 fick jag efter tragiska omständigheter kontakt med ägaren till kattpensionatet, Barbro som med stor omsorg och empati tog hand om mammas bägge vanvårdade katter då hon gått bort. Jag fick en fantastisk relation och enormt förtroende för denna kärleksfulla kvinna som gav sitt hjärta för att hjälpa dessa djur. Dagen efter Nisses hastiga och tragiska bortgång var det därför naturligt att ringa Barbro och berätta vad som hänt. Med en skrovlig röst och tårar som bara forsade fram berättade jag. Hon hörde nog min förtvivlan och försökte lugna mig. Jag kan hjälpa dig, sa hon med sitt lugna sätt. Jag snörvlade på. Vad, sa jag.

”Jag har en katt som kunde passa dig. Han lär ha gått mellan gårdar i Eriksmåla som väldigt liten kattunge och försökt komma in hos människor. Men eftersom de hade egna katter var de rädda för att de inte kom överens. Därför har han bara fått mat där och så fick han sova utomhus. Det var ju sommar och varmt. Men för tre veckor sedan var det en äldre dam som tillfångatog honom, stängde in honom i ett rum och ringde länsstyrelsen varpå jag kontaktades. Han är alltså en dumpad sommarkatt, ratad och sviken. Han är cremefärgad och har inget namn än, men hur go som helst. Han har några småjack i öronen. Troligen har han varit ute för slagsmål. Lite osäkert med åldern. Veterinären tror dock att han är max året. Vi hade tänkt behålla honom själva eftersom jag fäst mig så vid honom. Men det kan inte hjälpas att jag är svag för dig Helene. Jag skulle kunna komma upp med honom nästa måndag. Jag mailar kort på honom senare i kväll. Men först måste jag gå ut och fråga honom om han vill flytta till Linghem. Jag hör av mig”. Samtalet tog slut.

I mitt stilla sinne tänkte jag, du måste vara fånig. Men nu förstår jag. Kort kom på mailen och efter ett tag började jag längta. Jag blev smått förälskad i denna lilla ”bild” individ som vi nu hade döpt till Nalle just för att han såg ut som en sådan. Något försökte ideligen dämpa min kärlek Men jag kämpade emot. Senare den kvällen ringde Barbro. Jag tror att hon hörde min smått försiktiga optimism på rösten. Vad sa han, småskrattade jag. Jo han blev glad småskrattade hon tillbaka.

Visst är han söt. Jag kunde inte annat än hålla med henne. Hon hade bokat tid hos veterinären för kastrering, öronmärkning och vaccinering två dagar senare. Glädje och framtidstro grodde. Men det var något som höll det tillbaka med all kraft.

Dagarna gick och jag bläddrade fram och tillbaka mellan de kort som fortfarande kom på mailen på Nalle, Kort kom in på då han kastrerades, kort som fick förälskelsen att växa ännu mer. Samtidigt var det något inom mig som skrek, NEJ, det går inte. Tystnaden hemma efter Nisse var total, nästan kuslig.

Varje dag fick jag samtal om hur Nalle mådde. Jag bad Barbro vänja honom vid sele, vilket visade sig inte alls vara några problem. Vilken glädje. Återigen var det något som höll glädjen tillbaka. Varför kunde jag inte glädjas? Varför blev allt så jobbigt?

Helgen innan Nalles ankomst städade jag och skurade hemmet rent. Nisse kunde vi aldrig städa bort. Han skulle alltid finnas för oss. Men nu skulle Nalle välkomnas. Samtidigt som känslan var hög av att vänta på något älskvärt fanns det en annan röst som ständigt ville dämpa min glädje och som gav mig dåligt samvete. Var det verkligen rätt att älska någon annan än Nisse?Känslan av att svika den katt vi nyss förlorat var jättejobbig.

Dagen den 23/9 2012 kom då Barbro och Nalle skulle komma den långa vägen 28 mil. Tidigt på morgonen lyste solen, vinden svag då jag gick till gymmet för att träna. Men det var svårt att koncentrera sig. Tankarna bara for iväg. Hoppas bara allt skulle gå bra. Jag var tidigt hemma, gjorde mig iordning. Så började jag vänta, en lång nyfiken evighetsväntan som segade sig fram. Klockan tolv rullade bilen upp på uppfarten. Ut for Barbro. Hon kramade om mig lika kvittrande som vanligt och sa. Nu ska du få se på något sött.

Det var en otålig, lite trött men så enormt söta ögon som mötte mig där i buren när jag sa, välkommen hem Nalle. Han tittade upp på mig då burdörren öppnades. Det första han gjorde var att gå ut i köket och se vilket mat som bjöds. Sedan gick han husesyn. Barbro och jag blev förvånad över att han redan verkade trivas. Vi satte oss för att äta. Hela tiden var Nalle med oss. Med en gång såg vi hur han trivdes, vilket gladde mig.

Det var ingen skygg Kisse. Men han var enormt kontaktsökande. Redan då Barbro åkt senare på eftermiddagen hoppade Nalle upp i knät och la sig på mitt bröst, klamrade sig fast och med varm blick såg mig djupt i ögonen. Dagarna i ända kunde han ligga så. Jag garanterade honom min kärlek.

Idag ett år senare är Nalle helt präglad av oss. Han är en enorm snäll gosunge, en kärleksfull, smått busig och lekfull, helt underbar liten kille. Men man märker att då vi är tvungna att åka bil kommer hans oro. Säkert finns hans upplevelser kvar i hans själ och kropp även om han idag har ett hem fullt av kärlek.

Vad har människor gjort emot dig Nalle är en tanke som ständigt finns där. Hur elaka kan människor vara mot djur som betyder så mycket för andra? Änglar finns om så i form av en katt. För oss är ängeln vår älskade Nalle.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2014/09/20 i Uncategorized

 

Att svika ditt barn ger barnet dålig självkänsla

Det är inte länge sedan ”girighet” var en dödssynd, generositet en självklarhet. Idag är det snarare tvärtom. En utveckling som borde skrämma oss alla. Men vem bryr sig, bara jag har, helst i överflöd. Så är vårt samhälle.

Igår kväll gästades programmet ”Min sanning” SVT2 av författaren Henning Mankell. En man som har gedigen erfarenhet av livet på många olika plan. En rik, förmögen äldre herre som i många år levt halva sin tid i Afrika. Tack vare hans erfarenheter av att bli ratad, lämnad av sin mamma som barn är just barn och barns situation fokus i hans liv.  Han har det gott ställt men ger också hälften till en rad olika projekt ute i världen. Bland annat till barnhem, till ”Sofia” som han träffade vid en vistelse i Afrika, en tjej som satt utan ben i en rostig rullstol. Hon bodde i en by som varti full av minor. Hennes syster hade dött och hon själv förlorat sina ben. Tack vare Mankells insats är denna Sofia en trebarns mor idag som har klarat sig bra i livet.

Vad gör vi egentligen med våra barn? Det bästa du kan göra för ditt barn är att ge de självförtroende, en god självkänsla.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2014/09/17 i Barn, samhället idag, Uncategorized