Jag vet att ofrivillig barnlöshet är otroligt jobbigr. Att se barn, barn med sina föräldrar, glädjen hos dem är för dem som aldrig kan bli föräldrar påtagligt gripbar. Men förslaget om att insemination också ska bli tillåten i Sverige är jag högst tveksam till. I andra länder är det tillåtet att anomynt domera spermier. Det barn som blir till fråntas rätten till sitt ursprung. Du fråntas rätten till en pappa. Ensamstående kvinnor åker till Danmark för att bli befruktade. Visst kan ensamstående mammor vara lika bra föräldrar som normalt en mamma och pappa. Men utsattheten för barnen är större.
Är föräldraskap en rättighet eller kanske en skyldighet? Ska man se till barns bästa eller föräldrars längtan? Och bör samhället till vilket pris ingripa?
Samhället har förändrats och familjer kan se olika ut. Men det är vi vuxna som bestämmer så här ska vår familj se ut. Ingen har frågat barnen. Det viktigaste är ändå kärleken till barnen intalar vi oss vuxna. Och visst är det så. Men alla dessa familjekonstallationer vad har de egentligen för påverkan på våra barn?
Alla barn ska och bör vara älskade och efterlängtade. Men det är inte så. Alla barn har behov av kvinnliga och manliga förebilder. Men så är det inte heller. För det är vi vuxna som dikterar vad barnen behöver och ska tycka. Alla barn behöver trygghet för att bli självständiga individer. Men alla barn får varken kärlek eller trygghet. Och även om ett barn föds med två föräldrar eller bara en kan vad som helst hända i barnens liv, saker som fråntar barnen kärlek och trygghet. Varför inte istället förändra socialen och dess arbete?
Föräldraskap är varken en rättighet eller skyldighet, inte något du förväntar dig ska bara ske. Att bli föräldrar är en fantastisk möjlighet, en gåva inte utifrån vad du som föräldrar förväntar dig och önskar. Det måste alltid vara barnens bästa man utgår ifrån. Men så är det inte heller.
Barnkonventionen är tydlig och borde vara lag i Sverige, Sverige där man i ett förtäckt syfte egentligen går efter föräldrars önskan.