Vad har alla barn tagit vägen, egentligen?

Jag var ute på en morgonpromenad med hunden. Ja förresten klockan var 10,00 så tidigt var det inte och dessutom var det helg. Vädret var fantastisk för uteaktiviteter. Men ändå var det folktomt så när som på en äldre dam med stavar som glatt stannade och pratade.

En av våra samtalsämnen var just var alla barn hade tagit vägen. Linghem som är en plats för familjer. Datan upptar mycket av våra liv, även barnens. Det är absolut inte bra, både fysiskt, psykiskt och i kontakt med andra.

Den äldre damen berättade att när hennes barn var små var de ute och lekte. Kanske blir barnen lyckligare av att vara tillsammans med andra inte bara med en skev verklighet som datan faktiskt ger? Datan ger många fördelar men också nackdelar.

Så vad har du för regler vad gäller dataanvändning? Data användning flera timmar om dagen går att bryta. Det vet jag.

 

 

Sverige där man hellre se till föräldrar än barnen

Jag vet att ofrivillig barnlöshet är otroligt jobbigr. Att se barn, barn med sina föräldrar, glädjen hos dem är för dem som aldrig kan bli föräldrar påtagligt gripbar. Men förslaget om att insemination också ska bli tillåten i Sverige är jag högst tveksam till. I andra länder är det tillåtet att anomynt domera spermier. Det barn som blir till fråntas rätten till sitt ursprung. Du fråntas rätten till en pappa.  Ensamstående kvinnor åker till Danmark för att bli befruktade. Visst kan ensamstående mammor vara lika bra föräldrar som normalt en mamma och pappa. Men utsattheten för barnen är större.

Är föräldraskap en rättighet eller kanske en skyldighet? Ska man se till barns bästa eller föräldrars längtan? Och bör samhället till vilket pris ingripa?

Samhället har förändrats och familjer kan se olika ut. Men det är vi vuxna som bestämmer så här ska vår familj se ut. Ingen har frågat barnen. Det viktigaste är ändå kärleken till barnen intalar vi oss vuxna. Och visst är det så.  Men alla dessa familjekonstallationer vad har de egentligen för påverkan på våra barn?

Alla barn ska och bör vara älskade och efterlängtade. Men det är inte så. Alla barn har behov av kvinnliga och manliga förebilder. Men så är det inte heller. För det är vi vuxna som dikterar vad barnen behöver och ska tycka. Alla barn behöver trygghet för att bli självständiga individer. Men alla barn får varken kärlek eller trygghet. Och även om ett barn föds med två föräldrar eller bara en kan vad som helst hända i barnens liv, saker som fråntar barnen kärlek och trygghet. Varför inte istället förändra socialen och dess arbete?

Föräldraskap är varken en rättighet eller skyldighet, inte något du förväntar dig ska bara ske. Att bli föräldrar är en fantastisk möjlighet, en gåva inte utifrån vad du som föräldrar förväntar dig och önskar. Det måste alltid vara barnens bästa man utgår ifrån. Men så är det inte heller.

Barnkonventionen är tydlig och borde vara lag i Sverige, Sverige där man i ett förtäckt syfte egentligen går efter föräldrars önskan.

 

 

Kan tårar ta slut?

Det är i min absoluta ensamhet, när maken somnat på kvällarna som jag kan pressa ur mig några få tårar. Men varför förmår jag inte mer? Har tårarna sinat? Eller är jag rädd för mina känslor, eller är det så att jag är så rädd att gråter jag, visar jag min svaghet för andra så kanske det blir som när jag var barn, mamma hånade och nochalerade mig, liksom skola och skolkamrater. Jag grät mycket, for illa. På senaste tiden lärde jag mig att överleva. Jag visade aldrig min sårbarhet, inte för någon.

Det är sannerligen inte alla som har det bra till jul. Vi förväntar oss glädje och glada skratt, men vi som varit med i livet vet att så är det inte. inte för mig i alla fall.

Det underlättar att gråta, det vet jag mycket väl. Sorgen blir lättare att bära om du gråter. Men för mig är det annorlunda. Besvikelsen över människors agerande eller händelser i livet, sorgen är enorm. Det svider, spänner och riktigt gör ont i tårkanalerna men något storflöde av tårar får jag aldrig fram. Varför?

 

 

Att vara flykting

Att vara flykting, att vara den människa som känner sig tvingad att gå ifrån hus, hem, sitt vardagliga liv, bege sig på flykt för sitt eget liv, och kanske inte bara sitt eget utan familjens liv inte ska gå till spillo är hemskt, fruktansvärt. Det är en känsla vi här i Sverige aldrig kan sätta oss in i. Vi som är förskonade från krig, terror, vi som får säga vad vi vill, uttrycka vår åsikt. Hitintills har vi aldrig behövt fly. Men det är bara en tidsfråga innan kriget når även hit.

Att fly med livet som insats måste vara en mardröm. Krig, terror måste också vara en av de mörkaste mardrömmarna. Men vad påverkar människor som dagligen får vara med om krig, terror, fattigdom? Visst påverkas dessa människor och visst påverkas vi här i trygga Sverige när bilder kavlas ut via media, när vi hör talas om människoöden. Hur mycket du och jag vill hjälpa så måste vi tänka på framtiden och vem vi hjälper.

Att bege sig på flykt måste kräva oerhört mycket. Ofta finns inte tid att förbereda. Du måste fly nu. Att fly kräver ekonomi. Du kommer ingenstans utan pengar. Det är just detta som gör mig tvivelaktig. De som är allra fattigast får aldrig möjlighet att fly. De som behöver vår hjälp, vår omsorg kommer aldrig hit.

Nog måste väl rika Sverige kunna hjälpa kanske du tycker, vilken är en tvivelaktig sanning. Sverige har en historia av rikedom men här liksom många övriga delar av Europa finns människor som lever gott på andra människors olyckor. Människor sko sig, roffar åt sig. Det finns massor av människor här i Sverige, gamla, sjuka som inte får rätt vård eller snarare vanvård, handikappade som får kämpa mot myndigheter för sin rätt, människor som behöver omsorg men som sällan får det för det saknas pengar.

Hur kan vi ha råd med alla dessa flyktingar som strömmar in, i framtiden när de ska ha bostad, en intergrering, ett jobb. Vart ska vi ta pengarna ifrån när det redan nu saknas pengar i vareviga budget?

 

 

Hon kunde lika gärna slagit ihjäl mig

Mina barndoms sommarlov var allt annat en underbara. Då vi i juni samlades i kyrkan vid skolavslutningen började min ständiga magkatarr. Jag skälvde inombords men samtidigt blev jag expert på att dölja vad jag var så rädd för. En sommar väntade, en sommar av nya skrämmande utmaningar för hur många utbrott mamma skulle få, hur mycket illa jag skulle göra henne och skulle pappa och jag kunna försöka lugna ner varje utbrott.

Ett fängelse, en skräck som är svår att förklara och ännu mer förstå. Men har du en gång levt tillsammans med en förälder eller partner som kontrollerat dig, slagit dig efter en tid av psykisk misshandel förstår du vilket helvete många barn och kvinnor men även män upplever så här års. Kanske krävs det erfarenhet för att förstå.

Sommarlovet, semestertider, en underbar tid då vi förväntas umgås med varandra, bara vara och koppla av. Men det är inte så för alla. Den som är utsatt för våld i nära relationer vanligtvis är denna tid då även förövaren är hemma mer, ha mer kontroll över den som då blir mer en isolerad fånge, en kuvad fågelunge som tycker det är helt okey att bli slagen men som ber för sitt liv.

Mamma var psykisk sjuk. Det har jag under senare år förstått. Men som barn var anledningen till hennes ångest, psykoser mitt handikapp. Mamma fick aldrig någon hjälp, istället fick jag skulden för allt. Att jag fanns, att jag ramlade för dålig balans och för att jag aldrig fick använda hjälpmedel var tillräckligt för ett utbrott som ledde till att hon slog, sparkade. Situationer blev bara värre storhelger, lov och sommarlov.

Att jag kom därifrån, någorluinda klarade mig men med ett antal dolda men, är ofattbart. Hon kunde lika gärna slagit ihjäl mig.

 

Hur tänkte de som skulle diskrimera oss?

Hur tänkte man förr när man ritade och planerade hus? Var man så trångsynt att husen bara skulle vara till för friska, starka människor? Eller var hela samhället gjort för funktionsdugliga, ej funktionshindrade människor?

Om du blev handikappad, eller födde ett handikappat barn bemöttes du nästan som smittbärare av dödlig sjukdom. Du sattes in på institution och där fick du vara till livets slut.

Det är inte längesedan det var så här i Sverige. Det har blivit bättre. Men jag kan undra över vilken människosyn man hade och fortfarande har, tänkte man aldrig vidare att vem som helst faktiskt kunde hamna i rullstol på kort tid, eller under en viss tid, bli sjuk eller skadad helt enkelt? Skulle familjer skiljas bara för att en medlem av sjukdom inte kunde ta sig upp för alla trappor, in på toa eller in genom trånga dörrar och över trösklar?

Även om situationen blivit bättre är det många hus där vi handikappade är utestängda ifrån, offentliga byggnader där vi inte äger tillträde till. Visserligen man förbättrar samhället men så blir det en tillbakagång. Vilken annan folkgrupp, om man nu kan kalla funktionsnedsatta för folkgrupp blir mer diskrimerande än vi, vilka andra skulle foga sig i att stå utanför samhället som vi ofta får göra men inget säger?

 

Sjukdomen tog dig ifrån oss

Tankarna går till dig, du som alltid funnits vid min sida, visserligen något vid sidan av men ändå, du har alltid varit där. Du som alltid var så glad, ditt sprudlande skratt smittade av sig, du som vad jag minns alltid var så engagerad, kyrkligt och politiskt, också i mitt liv. Du kämpade för mig, för alla andra, för ett rättvisare samhälle, för landskapet och för det som i många år varit din och makens levebröd, jordbruket.

Jag har många gånger hört min fars berättelse om hur han som barn, tre år äldre än du tog din hand i sin och tillsammans upptäckte ni omvärlden. Hans omsorg om dig var så fin, även på äldre dar.

Visst har vi vänner, släkt märkt en förändring under de senaste åren, en förändring att du blivit mer och mer glömsk, liksom lite innesluten i dig själv. inte vilja göra det du alltid gjort, utveckla diskussioner mer än väder, vind och jo allt är bara bra. Fysiskt verkar det inte vara några fel. Du springer mer än vi yngre gör.

Vi har pratat bort problemet med förklaringen din höga ålder, 88 år. Och kanske är det så. Vi som minns dig hur du en gäng var kan nog inte riktigt förstå eller vill nog inte riktigt förstå för den människan du en gång var har vi med stor sorg förlorat. Men ändå finns du. Fast inte hemma längre. Du klarade dig inte riktigt själv hemma inte ens med hemtjänstens hjälp. Det var en stor oro för de anhöriga när du sent om kvällarna skulle gå och handla eller då du satte plastkaffekannan på spisen för att koka kaffe. Du är idag på ett hem men det är du inte medveten om. För dig är du fortfarande hemma.

Mitt hjärta blöder, du min älskade faster, du som betytt så mycket. Demensen tog dig ifrån oss. Vem ska vi i framtiden dela våra tankar med, bollar våra känslor? Demensen blev ditt fall.

 

Lämnar man en sjuk människa, och är det en sjukdom?

Sjukdom är ett funktionshindrande tillstånd, ett diagnostiserat lidande, eller kanske där det normala setts ur spel. Så vad är då normalt?

Sjukdom kan vara både fysisk, psykisk och social ohälsa. Fysisk sjukdom kan vi se och det råder liksom ingen tvekan om att den människan som har svårt att röra sig antingen är skadad eller sjuk. Psykisk sjukdom kan man inte alltid se men kan vara desto mer plågsam. Hittills har det handlat om kroppsliga/själsliga sjukdomar. Men jag vet inte riktigt.

Social ohälsa då, vad ingår där? Man pratar om beroendesjukdomar. Förr ansågs dessa sjukdomar som självvalda. Beroendesjukdomar krävs det vilja att förändra på. Om man inte kan bli botad så kan man i alla fall förändra tanke och levnadssätt. Men många sjukdomar kan man inte ens bli botad från och man tvingas leva med sjukdomen oavsett hur mycket tankeförändring man än går igenom. Så social ohälsa bör nog stanna vid social ohälsa. Det handlar om alkoholism, narkomani m.m. Det handlar om dels sjukdom men också ansvar, ansvar över sin kropp, ansvar för sin familj och vänner, ansvar för sig själv. Jag vet att många blir arga, många höjer röster. Kanske med all rätta, kanske borde jag förstå att det är en genetisk svaghet. Något ansvar kan man inte kräva av den som är fysisk och psykisk sjuk. Svaghet kommer av sjukdomen. Så kan man då jämföra sjukdom som sjukdom?

När man ska förklara för ett barn vars föräldrar dricker, bär sig illa åt, ofta är ett barn till sina egna barn är det lättare att använda benämningen sjukdom. Barn tar ofta på sig ansvaret, skulden för den vuxne och dess drogmissbruk som barnens eget fel. Det kan vara lättare för ett barn att förstå om föräldern är sjuk. Det är aldrig ett barns fel om mamma eller pappa dricker. Det kan aldrig vara ett barns fel om föräldern väljer flaskan, tabletterna före familjen. Ett barn tar åt sig. Det kan jag intyga. Det gjorde jag när jag var liten för min egen mamma som var psykisk sjuk. kanske var det mitt fel att mamma mådde som hon gjorde. Men nu vet jag, det är aldrig ett barns fel.

De anhöriga, familjen är det en självklarhet att man lär sig anpassa sig till den som är sjuk. Man lär sig vad man ska göra för att mildra, förhindra ett utbrott, lär sig spela med för att dölja, ljuga för omgivningen till förmån för den som nu är sjuk, eller alkoholist, eller narkoman eller psykisk sjuk.

Men om man lider av social ohälsa, har alkoholproblem eller vad det nu kan vara, alltså enligt dagens mening är sjuk men inte är beredd att förändra är då familjen dålig om de väljer att lämna? De är ju utan tvekan medberoende. En sjuk människa sviker man inte, eller?

 

Omyndigförklarar inte regeringen föräldrar?

Regeringen har nu lagt en proposition angående att ytterligare inskränka valfriheten i föräldraförsäkringen och påtvinga familjerna kvotering. SD säger bestämt nej till att staten ska bestämma hur familjer väljer att dela upp sin tid mellan föräldrarna. Egentligen, omyndigförklarar man inte föräldrar?

 

Hur mycket kan man begära av ett barn?

Jag gjorde precis allt för en bra och god relation med min mamma. Jag gav henne uppmärksamhet, försökte kompromissa, förminska mig själv till förmån för hennes storhet. Jag lät henne slå, kränka mig, Jag lät henne avreagera sig mot mig. Ändå misslyckades jag ständigt. Min strävan efter uppmärksamhet, hennes kärlek infann sig aldrig hur mycket jag än gjorde. Hon pratade mycket om andras barn och engagerade sig mycket för dem. Jag kände mig rejält värdelös. Ändå gjorde jag allt som stod i min makt och efter mina förutsättningar. Samtidigt var jag ett barn som behövde kärlek, enormt med kärlek. Vilket ansvar hade hon då och vilket ansvar hade jag som barn?

Att mina föräldrar fått mig för sina synders skull var inget skämt. Det var allvar. Jag fick ständigt höra att jag förstörde deras liv. ”Vad har vi gjort för att förtjäna ett sådant barn”. Jag ansträngde mig och gjorde ännu mer för att gottgöra den skada som redan var gjord. Det har jag gjort hela mitt liv. Men jag fick aldrig deras kärlek och jag kommer hellre aldrig få det. Mamma är död idag.

Medmänniskors kommentar blev ofta ”men du måste ju försöka förlåta”. Det är ju ända din mamma”. Den som har dåligt samvete och skuldkänslor är jag och dem får jag leva med resten av livet. Man ska aldrig döma när man inte har en aning om relationen. Men ändå tar människor sig rätten för att skona henne.

jag vill aldrig bli som henne, aldrig någonsin. Men rädslan för det kan ofta gå åt fel håll.