RSS

Månadsarkiv: juni 2015

Vad är utvecklingsmoralen värd?

Löfven försökte igår i sitt tal i Almedalen uppmana till ansvar genom sitt uttryck om ”utvecklingsmoral” och känslan inom mig blev starkare att det finns så mycket vackra ord, prata går bra men att verkligen göra något som förändrar ligger långt borta. Man ska skola sig, göra sig anställningsbar. Man måste utveckla sig. Det låter så bra. Men kanske inte för alla.

Men alla kära Löfven är inte några läshuvuden, är mer praktiskt lagd. En del är liksom jag funktionshindrade, sjuka och för oss gäller fortsatt utanförskap, eller vad menade du egentligen och vilka vände du dig till i ditt tal?

Framtidstro är något vi alla behöver vilket Löfven också uppmanade till. Men hur tänker du och partiet när ni nu enligt vad ni säger ska få ungdomar i arbete inom 90 dagar och skapa framtidhopp om att utveckla sig samtidigt som om några år kommer allt fler jobb att försvinna? Datorerna, robotarna kommer att ta över mänskligt arbete. Vad ska vi då jobba med? Vad är då utvecklingsmoralen värd?

Dessutom borde vi inte göra det smidigare och lättare för företag att etablera sig och investera, anställa fler istället för att skära ner, spara pengar vilket görs idag. Man skickar hem arbetsamma, värdefull arbetskraft i stället för att anställa.

 

Annonser
 

Ungt friskt blod är vad samhället behöver, eller?

I samhället idag runt om oss förekommer det diskrimering.  i detta fall åldersdiskrimering. Har du passerat 40 eller värre 50 år är chansen till annat jobb minemal. I vården prioriteras du ner när du blir sjuk. Varför ska vi egentligen ha äldre i samhället som bara upptar resurser?

I den svenska riksdagen, den hittills yngsta riksdagen är majoriteten unga politiker. Även där skuffar man undan de lite äldre. Men vi ska vara försiktiga.  De lite äldre av våra politiker fyller en viktig funktion. De har erfarenhet  både av livet, jobbet och politiken.

Det finns en risk med unga, alltför unga politiker att du saknar erfarenhet. Du kan rimligtvis inte fatta de kloka besluten även om du just kommit från skolbänken och är skolad har högt IQ. Verkligheten är något helt annat än den teori du lär dig i skolböckerna. Visst det är bra att unga engagerar sig i samhällsfrågor men vi måste ha mångfald, även äldre, utlandsfödda, handikappade också i politiken-

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2015/06/29 i Uncategorized

 

Kan någon ge mig svar?

Hur kan fler komma i arbete, bland annat ungdomar och utlandsfödda samtidigt som arbetsgivaravgiften för unga höjs och rotavdragen sänks? Kan någon ge mig ett ärligt svar.

Hur kan utanförskapen brytas samtidigt som arbetstillfällena blir färre och möjligheterna att komma in i samhället minskar? Kan någon ge mig ett svar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2015/06/29 i Politik, samhället idag

 

Hon kunde lika gärna slagit ihjäl mig

Mina barndoms sommarlov var allt annat en underbara. Då vi i juni samlades i kyrkan vid skolavslutningen började min ständiga magkatarr. Jag skälvde inombords men samtidigt blev jag expert på att dölja vad jag var så rädd för. En sommar väntade, en sommar av nya skrämmande utmaningar för hur många utbrott mamma skulle få, hur mycket illa jag skulle göra henne och skulle pappa och jag kunna försöka lugna ner varje utbrott.

Ett fängelse, en skräck som är svår att förklara och ännu mer förstå. Men har du en gång levt tillsammans med en förälder eller partner som kontrollerat dig, slagit dig efter en tid av psykisk misshandel förstår du vilket helvete många barn och kvinnor men även män upplever så här års. Kanske krävs det erfarenhet för att förstå.

Sommarlovet, semestertider, en underbar tid då vi förväntas umgås med varandra, bara vara och koppla av. Men det är inte så för alla. Den som är utsatt för våld i nära relationer vanligtvis är denna tid då även förövaren är hemma mer, ha mer kontroll över den som då blir mer en isolerad fånge, en kuvad fågelunge som tycker det är helt okey att bli slagen men som ber för sitt liv.

Mamma var psykisk sjuk. Det har jag under senare år förstått. Men som barn var anledningen till hennes ångest, psykoser mitt handikapp. Mamma fick aldrig någon hjälp, istället fick jag skulden för allt. Att jag fanns, att jag ramlade för dålig balans och för att jag aldrig fick använda hjälpmedel var tillräckligt för ett utbrott som ledde till att hon slog, sparkade. Situationer blev bara värre storhelger, lov och sommarlov.

Att jag kom därifrån, någorluinda klarade mig men med ett antal dolda men, är ofattbart. Hon kunde lika gärna slagit ihjäl mig.

 

Han valde att lämna sin familj för IS

Två små barn, fru och egen firma. Inget lyckades hålla honom kvar när längtan att strida mot IS blev för stor. Nu är Kawa från Linköping hemma igen, men han vill bara tillbaka.

När jag läste detta i morgontidningen idag Corren fick jag en uppsjö, blandning av känslor, medlidande med dessa anhöriga, barn och kvinnor som blir offer, ilska dels för varför inte dessa återvändande IS-krigare inte får någon hjälp från myndigheter, dels ilska för varför man inte kriminalisera dessa resor. Men framför allt varför att lagstifta ska gå så långsamt i Sverige.

”Home sweet home” står det på väggen i vardagsrummet. Allt är välordnat, välstädat och hemtrevligt. Nybryggt kaffe står på soffbordet.

De två små barnen, fyra och två år gamla, är spralliga och glada över årets hittills varmaste dag och att de snart ska få gå ut och cykla. Deras mamma ställer fram kakor och pratar om att hon precis blivit klar med sin utbildning och nu funderar på om de ska flytta tillbaka till Linköping eller någon annanstans.

Det är bara pappan i familjen som inte är helt närvarande. Men han kämpar med att göra hemmet till sitt igen.

Kawa har alltid varit intresserad av Mellanöstern-politik. Han har följt IS vidrigheter på tv och som de flesta andra blivit drabbad av bilderna. Men till skillnad från oss andra kunde han inte släppa dem.

I månader ältade han med sin fru. Borde han inte åka ner och göra något? Men han tvekade. Han hade ändå två små barn. Till slut bestämde han sig för att göra det. För att få frid.

– Jag såg hur många åkte från Europa för att strida för Isis. Så då tänkte jag att om de kan, så varför inte jag? Jag ville vara en del av revolutionen, säger han.

Han valde att ansluta sig till YPG, en av de stora kurdiska arméerna i Syrien. Den har fler civilarbetare än soldater, och det var inte självklart att Kawa skulle bli stridande soldat.

– Jag kunde tänka mig att jobba i flyktingläger eller något annat också. Men mest intresserad var jag av att strida.

Varför då?

– Framför allt på grund av alla krigsbrott som de begår. Alla oskyldiga människor som de skär halsen av och våldtar. Det finns inte ett enda krigsbrott som de inte har begått mot barn, kvinnor och oskyldiga.

”Jag kommer hem igen när snön har smält”, förklarade han för sin dotter, när han den 26 oktober lämnade henne, övriga familjen och Sverige. Under hösten hade han lagt ner sin firma och sålt av allt i den.

Han kände ingen som var på plats i Syrien, men på Facebook var det lätt att få kontakter. Resesällskap fick han också, av två unga västsvenskar, en tjej och en kille utan ambition att någonsin återvända.

Kawa och hans reskamrater flög från Stockholm till Sulaymaniyya i irakiska Kurdistan. Sedan fem timmar med bil till den syriska gränsen, där de fick hjälp att ta sig in i Rojava – den kurdiska delen av Syrien.

Kawa är född i iranska Kurdistan och kom till Sverige i början på 90-talet, som tolvåring. Sedan dess har han bott i Linköping, förutom de senaste åren då hans frus studier har fört familjen till en annan stad.

Han har inte gjort militärtjänst och i Rojava kom han för första gången i kontakt med vapen. YPG har tiotusentals beväpnade soldater. Främst kurder från olika delar av världen, men även människor med annan etnisk bakgrund. Efter det som hände i Kobane har det vällt in frivilliga från länderna runtomkring, men även från Europa och Nordamerika.

Väl framme sattes den vapenovane svensken i träningsläger. Ideologi och ekonomi stod på schemat, men framför allt strid. Stadskrig, bergskrig. Lättare vapen, tyngre vapen.

När han och övriga soldater efter 45 dagar ansågs färdigtränade blev det grillfest och sedan bar det av till fronten. Där hamnade han i en grupp med 24 killar och 12 tjejer, alla kurder. En dryg kilometer bort fanns IS-trupper. Kawa blev chockad av att direkt hamna i hetluften. Men deras bas var välskyddad, och den eviga skottlossningen blev en bra träning. Snart lärde han sig att varje ljud inte innebar att han skulle bli träffad.

I två–tre veckor sköt de från morgon till kväll. Efter ett par veckors vila kom nästa anfallsorder. Kawas grupp åkte till en by för att ta över den från IS. När de var nästan framme startade skottlossningen. Motståndarna var så nära att Kawa kunde höra deras ”Allahu akbar”-rop.

Han såg till att ta rygg på en mer stridsvan kollega, och insåg att IS-soldaterna befann sig i skydd inne i husen och att hans enda chans var att lägga sig ner och försöka gräva hål för att skydda huvudet.

Klockan fyra på morgonen hade YPG tagit över byn med hjälp av amerikanskt flyg, som de hade direktkontakt med via gps och walkie-talkie.

Kalla och blöta gick Kawa och hans gruppkamrater runt och letade motståndare. De hittade sju lik från dödade IS-soldater.

Gruppen fortsatte enligt samma koncept. Varannan, var tredje natt stred de för att ta över nya byar från IS. Sedan kom orderna om de riktigt stora striderna. Först drev de bort IS ur staden Tel Hamis. Det tog några veckor. Sedan direkt på Tel Barak, som togs över på ett par dagar.

– Det är ett smutsigt krig som pågår. Det går inte att tänka sig att det pågår bara fyra timmars flygresa härifrån. Så många barn som drabbas. Gud vet hur många som blir dödade. Både civila och krigare, säger Kawa hemma i soffan.

Mötte du IS-krigare öga mot öga?

– O ja. Men mest såna som var döda. Vi tog oftast inte fångar. Ordern var att inte gå närmare än 30–40 meter från ett lik, eftersom de ofta spränger sig själva i sista stund. Jag såg många lik. Också civila offer. Barn.

Var det som du föreställt dig innan?

– Det man hör på nyheterna är hemskt, men där mitt i smeten är det mycket värre än man tror. Man ser döda barn på tv, men när man gör det i verkligheten … det är inget man glömmer i första taget.

Kan du ge exempel på annat du såg?

– Förstörelse av moskéer, byar, folks hem, kyrkan. De tvingar muslimer och kristna att konvertera till deras religion. De skär halsen av våra soldater oavsett om de griper en levande eller död.

Hemskheterna avskräckte honom inte. Värst var längtan efter barnen. När han lyckades prata med sin dotter i telefon påpekade hon att snön faktiskt hade smält nu, och han fick svårt att förklara varför han inte var hemma än.

Han skulle ha åkt hem i början på juni, men valde att lämna några veckor tidigare. Med facit i hand kan det ha räddat livet på honom. De senaste veckorna har YPG gjort stora framstötar mot IS, och större delen av Rojava är befriat.

Bara den första veckan i juni dog flera i hans grupp. Han visar på YPG:s hemsida, där alla döda soldater finns listade med namn och bild.

– Han är shahid. Han är shahid. Han är skadad. Han är shahid, säger han och bläddrar bland bilderna.

Hans egen bild finns också där, men inte bland de döda martyrerna – ”shahid”. Ändå säger han att han ångrar att han åkte hem.

– Familjen har saknat mig och varit oroliga dag och natt. Jag tror inte att jag ringde mer än 4–5 gånger. Om jag inte hade haft dem hade jag inte åkt tillbaka. Nu när jag ser om det på tv och förlorar vänner tänker jag att jag fortfarande vill åka tillbaka. Men jag kan inte.

Förutom oron och saknaden klarade sig familjen ganska bra, tycker han. Syskon, föräldrar och vänner stöttade både ekonomiskt och praktiskt. Men nu har de att hantera en make och en pappa som är närvarande fysiskt, men psykiskt är kvar i skyttegravarna.

– Mina barn förstår inte, de är så små. Min fru är orolig att jag ska åka och lämna allt. Men jag kommer inte att göra det. Kanske åka en vecka eller två för att lämna bra skor och vinterkläder. Men jag ska inte strida mer. Jag vill att mina barn ska växa upp med en pappa.

Men varför åkte du från början då?

– Mm … Ibland tänkte jag att det var väldigt dumt.

Det sägs inte rakt ut, men samtidigt är det självklart. Kawa radar upp berättelser om olika närstrider han varit inblandad i, och det är otroligt att tänka sig att han inte skulle ha dödat någon.

– Det är döda eller dödas. Det är en sorts försvar. Nu kan de aldrig skada någon längre, säger han när vi för det på tal.

Men ändå – hur rättfärdigar du att döda andra människor?

– Jag vet inte om jag vill kalla dem människor. De har förbrukat den rätten. De har förbrukat rätten att leva till och med. Det som YPG och jag har gjort är att skydda oss själva och oskyldiga människor. De gör tvärtom. De vill bygga ett islamistiskt kalifat, och det vill vissa inte acceptera. En av dem är jag.

Du är kurd, var det viktigt att slåss för Kurdistan?

– Ja, men också för mänskligheten. Det räcker med att de vet att du inte håller med deras ideologi så blir du dödad. Det spelar ingen roll om du är muslim, sunni eller shia, kurd eller arab.

Vad tror du själv på?

– Jag avskyr religion. Jag tror på mänskligheten.

I Sverige finns ingen tydlig lagstiftning mot att delta i krig utomlands. Det senaste året har det dock förts en intensiv debatt där många krävt ett förbud mot att strida i utlandet, främst för att hindra svenskar att strida för IS. Så sent som i förra veckan aviserade regeringen att en samlad strategi mot terrorism ska presenteras i augusti.

Kawa är medveten om vilka rättigheter han har.

– Man får ansluta sig till vilken organisation man vill. Men även om jag skulle straffas skulle jag ta mitt straff med ett leende på läpparna, säger han.

Han poängterar hela tiden IS vidrigheter och sitt engagemang för en bättre värld, men mellan raderna skymtar också en jakt på kickar och fascination för våldet. När han får frågan nekar han inte.

– I början tänkte jag att det skulle bli en rolig upplevelse att ha vapen och vara i krig. Men verkligheten var något annat. Det är inget äventyr när det står 10–15 IS-män i ett hus och skjuter allt vad de har. Ett äventyr är att typ klättra i berg. Men visst, de tankarna hade jag innan. Det är inget att sticka under stol med, säger Kawa.

Var du rädd?

– Jag var rädd ibland. Men i strid funkar inte det, för då gör du misstag.

Vad har du fått för stöd sen du kom hem?

– Bara från närmaste familjen. Men jag behöver inget stöd. Jag har fått olika jobb-erbjudanden från kompisar här och där, och har redan börjat jobba. Men inget stöd från myndigheterna.

Däremot kommer han på att han inte har tid för oss så länge till, eftersom han har ett möte med Säpo inbokat.

– De ringde för tre dagar sen. Det tycker jag är jättebra. Jag är glad att de har koll på vilka som åker. Det är inget jag håller hemligt. Jag är stolt över att ha åkt.

Sover du på nätterna?

– Nej … Jag sover inte så mycket vid 3–4-tiden. Framför allt den här veckan, när jag förlorat fem av mina väldigt nära, som jag delat allt med i ett halvår. Plötsligt finns de inte mera. Unga killar, 19–20 år. Vet du vad snittlängden är att överleva som YPG-soldat i Syrien? Ett år. I min grupp har 14 dött, av 24 killar och 12 tjejer. Det är nånting som håller en vaken om nätterna.

Kawa vinkar av sina barn och vi följs åt ut till parkeringen. Säpo väntar i polishuset. Han tänder en cigarett och försvinner i tankarna.

– Jag bar ett dött barn en gång. En pojke i min sons ålder som hade träffats av en bomb. Kroppen var inte så skadad, men man kände att insidan av kroppen var helt slut. Den var mosad på något sätt.

Tycker du att du har någon här hemma som förstår det du upplevt?

– Min fru och mina kompisar försöker förstå, men det är svårt. Jag pratar med folk på internet. De förstår.

Fotnot: Kawa heter egentligen något annat. Corren har valt att anonymisera honom för hans och familjens säkerhet.

 

 

 

Är du en verklig vän?

Är det en artighetsfras eller är du verkligen beredd på svaret?

Vi möter människor, vänner och bekanta. Vi säger hej och ofta kommer det efterföljande, ”Hur är det, hur mår du”? Vi förväntas oss att höra ett positivt svar, samtidigt som den vi frågar automatiskt eller kanske av oro för att möta oväntade handlingar och kommentarer inte säger riktigt som det är. Men får du frågan och säger som det faktiskt är att just den dagen mår du skit är då den som frågar verkligen beredd på svaret?

Vad gör du då? Stannar kvar, lyssnar och frågar mer eller låtsas får bråttom och rusar iväg?

Vi säger ofta att jag tänker på dig. Men vad menar vi då? Säger vi så för att döva vårt dåliga samvete för hur mycket tänker vi på varandra när det finns så mycket annat i våra liv som upptar våra liv.

Ärlighet från hjärtat, att du aldrig är den som vänder kappan efter vinden, att man alltid kan lita på dig i alla lägen är något jag förknippar med vänskap. Men alltför många faller ur. Det är inte många som man kan kalla verkliga vänner.

Är vi dåliga på att vara just verkliga vänner?

 

Är du emotionellt befriad från respekt?

Man ska aldrig ge sig om man vet att man har rätt. Men samtidigt måste situationen avgöra. Är det värt att strida och vad kan det föra med sig?

Hur vi löser konflikter är olika, om vi ens väljer att lösa dem överhuvudtaget. Kanske går ni och surar var och en på sitt håll och ingen vill ge sig och erkänna att bägge har skuld i konflikten som uppstod. Skriker du, slänger saker för att få din vilja igenom. Är detta en bra lösning? Kanske drar du slutsatsen att det faktiskt är bättre att bryta kontakten för det leder ändå inte till något givande för någon av partnerna.

Konflikter uppstår alltid mellan människor. Men hur vi upplever dessa konflikter är också olika. Ibland kan jag känna avundsjuka mot dem som helt är emotionellt och interllektuellt befriade från allt vad respekt heter, dvs. saknar samvete, slå sig fram i livet utan någon tanke på hur medmänniskor upplever deras framfart. Så skönt det skulle vara att bara bry sig om sig själv och skita i andra. Samtidigt kan det göra mig rejält förbannad.

Sådan är inte jag. Jag är tvärtom en oerhört känslig person som gärna tar åt mig, även av andras skuld, få ont i huvudet, ont i magen och känslan inombords kan fullständigt äta upp mig inifrån. Jag vill inte vara ovän med någon. Men samtidigt är det aldrig en människas fel att två träter. Men generellt bör vi vara mer förstående och lyssnande. Kanske har den andra något viktigt att säga, något du kan lära dig något av. Vi behöver varandra allihop och ingen ha rätt att döma eller vara förmer än någon.

Några fina ord, en fin tanke, en kram kan förändra allt mellan människor.