När du blir gammal och svag blir du ofta ensam. Jämngamla vänner, släktingar försvinner en efter en. Så är livet.
Min pappa var en så otroligt givmild, generös och omtänksam person. Han ville alla väl och ställde upp när någon behövde hans hjälp. Det var hans natur att hjälpa och ge kärlek till sina medmänniskor. När han gick bort för 10 år sedan pratade min man och jag på vägen till begravningen om hur mycket folk skulle komma. Pappa som betytt så mycket för så många under åren.
Mamma var en religiös, hård person. Jag vet inte hur jag ska beskriva henne. Hon var två personer i ett. Utåt sett var hon oerhört trevlig, en riktig charmör. Hemma var hon tvärtom, känslokall, våldbenägen, hård människa som aldrig visade känslor. När hon gick bort för fem år sedan befarade jag att kyrkan skulle gapa tom.
Men det blev helt tvärtemot. Pappa som jag trodde, hoppades att många skulle hedra och vilja följa på hans sista resa gapade kyrkan relativt tom. Hans välgärningar hade snarare tagits för givna och utnyttjats. När han sedan på ålderns höst behövde andra människors hjälp fanns ingen att tillgå, varken yngre släktingar, grannar eller vänner. Inte heller var det få som följde honom på hans sista färd.
Mamma kan jag inte hitta någon annan förklaring till att så många var vid hennes sida då hon begravdes annat än att hon hade manipulerat varenda en. Eller är världen så här grym att vi hellre minns de hårda människor som levt bland oss än de som gjort goda gärningar.