Regeringens politik straffar ut de sjuka

Debattören: Är det rimligt att människor i vårt rika land ska ställas på bar backe?

 

Öppet brev till socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) och socialminister Göran Hägglund (KD):

För Bengt var måndagen den 23 januari inte en måndag vilken som helst. För Bengt var just denna måndag den dagen då han fick stå i trapphuset och under förnedrande former se sin lägenhet tömmas på ägodelar. Under tiden kronofogden packade hans prylar fick han inte själv vara med. Han skulle bara vara i vägen när de packade ihop hans liv och polis skulle tillkallas om han inte förstod detta. Måndagen den 23 januari 2012 vräktes Bengt.

Varför vräktes Bengt från sin lägenhet i den fina stockholmsförorten? Hade han stört sina grannar? Använde han lägenheten för brottslig verksamhet? Nej, brottet Bengt begått var att bli sjuk och därmed fattig. Bengt hade inte kunnat betala hyran och vägen dit började för fem år sedan, år 2007.

Bengt är i dag 59 år gammal och har arbetat med olika saker i sitt liv innan ryggen på allvar tog stryk. Han jobbade på däckverkstad och staplade däck i långa och höga rader. Stora, tunga och otympliga däck. Där fick ryggen sin första knäck och Bengt bytte till mindre tungt jobb men ryggen repade sig inte. Kotor i ryggen har glidit isär och ingen läkare kan garantera att en operation gör saken bättre. Bengt hamnade i, som han själv säger, rehabiliteringsträsket. Han har gått på sjukgymnastik och den träning han blivit anvisad av läkare. Ryggen har inte blivit bättre och både hans egen läkare och Försäkringskassans läkare har bedömt att han har en hundraprocentig nedsättning av sin arbetsförmåga.

Trots det fick Bengt ytterligare ett ”erbjudande”, denna gång om arbetslivsinriktad rehabilitering. Två timmars aktivitet om dagen, vilket blev fem timmar om dagen inklusive resa. Bengt tackade nej eftersom han inte skulle klara detta och önskade i stället ett avstämningsmöte med Försäkringskassan, hans behandlande läkare och Bengt själv. Det blev inget sådant möte och så småningom fick han veta att han inte längre var aktuell hos Arbetsförmedlingen. Bengt visste inte ens att han varit aktuell hos Arbetsförmedlingen.

Sex månader senare upphörde Bengts ersättning från Försäkringskassan. Eftersom han tackat nej till ”erbjudandet” om arbetslivsinriktad rehabilitering då han inte orkade genomföra den blev det avslag på ersättning från Försäkringskassan. Länge levde Bengt på lån från släkt och vänner till mat. Några gånger har han fått ett par hundralappar från kyrkan för att överleva, men kyrkan hänvisade Bengt till kommunens socialtjänst. Under tiden steg hyresskulden. Bengt sliter med överklaganden på egen hand, för var skulle han ta pengar från för att anlita juridisk hjälp?

På socialkontoret i den fina stockholmsförorten har han inget att hämta. Socialchefen anser att det är rätt att avslå nödhjälp till mat och hyra och hänvisade till Försäkringskassan. Socialchefen föreslog Bengt att hans barn skulle försörja honom. Bengt har inga barn.

Nu vill jag fråga er båda ministrar om ni tycker det är rimligt att människor i vårt rika land ska ställas på bar backe eller försörjas av barn (om sådana finns) eller annan släkt eller vänner om man råkar i Bengts situation? Och ja, jag vet att ni inte kan kommentera ett enskilt ärende, men det här är ju bara ett exempel bland många. Är det rimligt att någon i något fall, oavsett om man tackar nej till ett ”erbjudande” man inte bara kan motstå, utan faktiskt inte har möjlighet att anta, ska straffas ut från hjälp till försörjning. Är det rimligt att någon under förnedrande former ska se sitt bohag bäras ut av kronofogden?